stoppa matchen

Fylla, fest, lervälling.

Posted in Bakis, musik:, vänner: by Micke on november 25, 2007

Igår drog Sofia till med ett riktigt tjatkalas och fick med mig ut på dumheter. Jag hade förstås tidigare i veckan antytt att jag var småsugen på synden men att det var under förutsättning att min lilla men ändå väl emotsedda lön trillade in under fredagen. Ingen lön kom och jag ställde in mig på en lördagkväll med chips och spelande på dattan. Men vem är jag att värja mig när hon faktiskt presenterar ett upplägg som ”gratis sprit” och ”Vi kommer att kunna skratta åt banden hela natten”. När det visade sig att även Oskar skulle med så kände jag pressen och min spelade svårmodighet fick läggas åt sidan för att ge vika inför partydjuret.

Grundtanken var alltså att besöka synthscenens svar på Idol. En tillställning som gick under namnet ”Showroom Demos” (lite rolig kraftwerk-koppling på namnet, det måste jag ge dom). Upplägget var som så att det spelade en bunt demoband och efter varje spelning så skulle en jury bestående av ”branschfolk” bedöma banden inför publikens jubel. Branschen representerades den här kvällen av Johan Billing (spock, diskodiktator, EFS), Karin Bohlin (Release music magazine) samt Torny Gottberg (Projekt dajmkryss, Progress Productions).

Kvällen sparkades igång med att jag efter några svåra väderrelaterade prövningar faktiskt lyckades ta mig till Charlotta där det vankades förfest, komplett med psychobillies, guitar hero 3, chihauahor i flock och mingel. Det var en förfest med hög klass. Roligt folk och snygga människor. Dessutom lyckades jag dra på mig en enfixering på någon som jag direkt glömde bort namnet på och jag döpte helt kallt om henne till ”Clemens”.

Efter att ha eskorterat Aslan och Caspian tillbaka till Sofias lägenhet genom göteborgsvinterns finaste stund så tog vi oss då ner till Musikens Hus. Vi kom lagom för att se ett riktigt jävla skitband göra bort sig totalt på scenen. Sångaren var så packad så han knappt kunde stå rakt och ännu mindre sjunga en ren ton. Outhärdligt att beskåda men lyteskomikfaktorn var desto högre. Dessutom envisades ”sångaren” med att hela tiden trycka på att dom var bördiga från ”Kalmah”. Strangel var namnet på bandet och om ni någon gång konfronteras med dom så spring fort åt andra hållet. Skit ska skit ha och dom kan ha hur goda intentioner med sin musik som helst men i det här fallet så sög det enbart. Juryns bedömning var inte nådig den heller men det var ju i och för sig ganska väntat. Trist musik och ett uselt genomförande gjorde att vi fokuserade ganska hårt på kärnverksamheten. Baren alltså.

Prototyp (tüfft syntnamn va?) var nästa band till rakning och man kan väl säga att dom levererade vad man kunde förvänta sig. Rak elektronisk musik i den lite hårdare skolan med bodytendenser. Jag tycker personligen att deras musik är lite smårolig och värd en nerladdning om man vill känna scenen på pulsen. Men å andra sidan så ska man inte förvänta sig något revolutionerande eller att det är speciellt bra. Dom levererade på scenen och publiken var med på noterna. Sen var det lite tråkigt att den gitarr dom hade bemödat sig med att koppla in inte hördes överhuvudtaget. Den svenska låten på slutet tyckte jag personligen var den roligaste och därmed den bästa.

Upp på scenen klev då Killing Game. För folk som känner mig så vet ni att döper man ett band efter en av Skinny Puppys bästa låtar så ställer jag sjuka krav på bandet. I det här fallet uppfylldes inget av det jag kräver för att ens få närma sig skinny puppys geni. Dom körde rak tråksynthpop i någon sorts tysk anda. Med tanke på att jag knappt lyssnar på synthpop och att dom dessutom har mage att parasitera på skinny puppy så avfärdade jag dom ganska omgående. Men sångaren hade bra tryck i pipan mellan varven. Det får jag väl i alla fall ge dom.

Så var det då dags för några högljudda profiler från synthforumet på helgon.net att äntra scenen. Bandet är TraKKtor och jag hade en lite föraning om vad som skulle komma och eftersom jag inte är särskilt inne på den där biten med Dark Electro, aggrotech eller något annat tüfft från Tyskland så förberedde jag mig på det värsta. Och fan, ibland önskar jag att jag inte har rätt så ofta. Dom föll mig inte alls i smaken. Vare sig musik eller scennärvaro var på topp. Levererar man hård och tüff synthmusik så ska man väl för fan inte stå med handen i fickan? T från progress sa till mig att han minsann skulle signa dom och det är säkert helt rätt och riktigt om man vill sälja skit till tyska gother. Grattis till TraKKtor och nu har jag i alla fall sett dom och det ger mig rätten att avfärda dom. Totalt.

Vi insåg att festen var slut på Musikens Hus och i någon sorts fylla och villa bestämdes det att vi skulle försöka sluta upp med dom andra från förfesten på svartklubben Truckstop Alaska. Jag hade väl även någon sorts förhoppning om att ”Clemens” skulle vara där. På vägen dit träffade jag en full version av min vapendragare på jobbet vid namn Kärrman. Det är en trevlig prick trots att han håller på IFK. Det är alltid lika roligt att träffa på arbetskamrater på fyllan ty det skitsnack och rena hat vi vräker ut över allt som vårat jobb handlar har en både renande och helande effekt. Vid det här laget var klockan 3 på morgonen och en mild panik började infinna sig över att jag faktiskt skulle jobba dagen efter. Så jag gick in på Truckstop med intentionen att det skulle bli ett snabbt besök. Väl inne träffade jag Sara, som jag inte kan efternamnet på men hon ropade minsann hela mitt namn, från gymnasietiden. Lite dalapatritotiskt dravel vidtog och jag misstänker att hennes pojkvän upplevde min närvaro som på tok för närgången (jag höll i henne för att inte ramla) då han demonstrativt var tvungen att visa någon sorts ägande genom att kyssa henne på munnen hela tiden. Jag garvade mest hela tiden och försökte förklara vilken tönt han var men jag svamlade nog för mycket för att budskapet skulle gå fram.

Väl i det här stadiet av drängfylla och uppfylld av tankar om Dalarnas storhet så bestämde jag mig för att knata hemåt. Ungefär här tänkte jag att det skulle tas en liten genväg upp för en backe. Inget konstigt med det kan man tycka men det ihållande regnet hade förvandlat den fina gräsbacken till en skön och hälsovådlig lervälling. Detta faktum noterade jag med viss glädje när jag låg i leran och krälade runt som en annan festivalbesökare. Succén var alltså ett fullständig och obestridligt faktum.

Spårvagn hem och fyllekäk på Höglunds avslutade en av dom roligare utekvällarna jag har haft på länge. Tack Sofia för att du tog dig tid att leda mig av den smala vägen och visa att fröjden finns bakom nästa ölburk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: