Ja, var fan var vi?

Pendlar mellan melankoli och lite lagom normalt “helt okej”.  Har kommit fram till en del konkreta slutsatser dom senaste dagarna. Till att börja med så måste jag ta tag i mina sömnproblem. Imorgon ska jag ta kontakt med företagshälsovården och höra med dom om man kan få en remiss eller liknande.  Har testat lite olika grejer och ändring av ruitner och det enda som egentligen fungerade hyffsat var att stå i en fotbollsklack på Nya Ullevi och frysa skiten ur sig. Tror inte jag kan rekomendera den metoden till någon och det blir svårt att fortsätta med den rutinen då det inte är match varje dag direkt.

Utöver det så måste jag börja med någon hobby igen. Har ju en del pyssel med airsoften men det blir så jävla teoretiskt och hamsterliknande. Man surfar nätet, läser forum, kanske postar något inlägg men det är inte särskilt “hands-on” direkt. Spelar ju på tok för sällan.

Så, vad ska man hitta på då? Musik så klart! Hittade lite sköna mjukvarusyntar till datorn för några dagar sedan och efter lite oseriöst pill så börjar inspirationen komma tillbaka. Huka er, banne mig! Snart händer det grejer. Jag och Love hade ett snack för ett tag sedan om att vidga våra vyer en aning och jag tycker banne mig att vi ska ta tag i det här snart.  Nu blir det dansmusik och acid för hela slanten.

Sporten är ju en ständig källa till inspiration och desperation. När laget sviker så hårt som dom gjorde igår så är det ju knappast en hjälpande hand till ett bättre mående men jävlar vilken gemenskap man kan känna där på läktaren ändå. Att med GAIS som enda gemensamma nämnare jubla, lida och sjunga tillsammans med vilt främmande (nåja, man börjar ju känna igen en del människor i klacken nu för tiden) folk är i grunden något helt underbart men det är kanske inte något man ska hänga upp sin mentala hälsa på. Eller, för att vara tydlig: GAIS är verkligen inget man kan hänga upp sin mentala hälsa på. Och det är ju ändå “bara” sport vi pratar om här. Visst har människor i alla tider hittat en ventil och ett utlopp för olika känslor genom idrotten, både som utövare och åskådare, men jag trivs inte riktigt med en bild av mig själv som sportdåre. Fast ändå. Nog tar jag det hela på lite större allvar än vad dom flesta verkar göra. Bortaresor är till exempel något som de flesta normalt intresserade inte sysslar med.

Eller så får man bli en desperat ensamraggare som står på kellys en kvart innan stängning och utbrister primalskrik i hopp om att någon stackars kvinna ska tycka synd om en.

Jag darrar

Det såg ju så bra ut. Var precis lagom trött, somnade fint och jag kände för en gångs skulle någon sorts inre frid. Men nu, kl 03:21 så har min kropp eller vad det nu är som styr det hela, fått för sig att jag är utvilad. Det är jag naturligtvis inte. Håller jag på så här så har jag ju exakt hur mycket tid som helst till förfogande. Kanske jag ska ta och skriva en bok eller två. Vi får se.

Det är verkligen på natten man känner sig som mest utlämnad till sina känslor och tankar. Lite som att den bubbla man har omkring sig som håller galenskaperna i schack blir tunnare på natten. Dåliga saker glider fram mycket lättare. Det är obehagligt.

Oh, föresten så förlorade GAIS med 3-0 mot Kalmar FF igår. Finns det någon rimlighet bakom det? Vettefan, vi sög stenhårt och Kalmar styrde matchen exakt hela tiden. Fantastiskt tråkigt för oss och lite av en orättvisa för inte ens i Kalmar är det någon spm bryr sig om Kalmar FF. Derby mot DSS på måndag. Då ska det flyga gröna raketer.

Nåväl, tillbaka till sängen och tröstlöshetens svarta djup. Jag kommer att ligga och vrida mig i några timmar tills det är ljust och några timmars dvala på det. Börjar sent så det finns tid att vila. (Och vid en genomläsning av nattens inlägg så inser jag att det finns klara emo-tendenser här. Det är verkligen inte meningen men jag tänker inte idka självcensur heller. Kommer ett längre inlägg på emo-temat inom kort)